Förlossningsberättelsen

0kommentarer

Torsdag 5 september var vi hos barnmorskan.
Julius var beräknad till 29 augusti, så vi hade gått en vecka över tiden.
Jag fick en hinnsvepning, men det kom inte igång för det.
 
Torsdag 12 september, alltså en vecka senare, var vi inne på förlossningen.
Då gjordes en undersökning inför en eventuell igångsättning.
Det konstaterades att min kropp var väldigt mogen, ca 1 cm kvar av tappen.
Jag fick en hinnsvepning, och det var "ett väldigt gynnsamt läge" för det, eftersom min kropp var så mogen.
Vi fick åka hem för att vänta och se om det kunde komma igång av sej självt.
Fick tid 07:30 dagen efter för igångsättning.
Jag hade ont i magen hela dagen, som mensvärk.
Det hände dock inget mer än så innan vi gick och la oss.
 
På natten (bf+15) vaknade jag 01:48 av en värk.
Lyckades dock somna om, så då var nog inte värkarna så jättestarka.
Vaknade igen 02:30.
Då var värkarna igång, och starkare den här gången.
Jag började klocka för att se om det kunde vara dags att åka in.
Väntade med att väcka Jacob, för jag ville veta att det var "på riktigt" först.
Först kom värkarna med ca 7-10 minuters mellanrum.
Men ganska snabbt så minskade det till 4-6 minuter mellan värkarna.
Jag väckte Jacob och sa att "nu är det nog dags".
Oj va jag hade väntat på att få säga just det.
Jag ringde till förlossningen kl 4 ungefär.
Vi fick komma in direkt om vi ville det, vi skulle ju ändå in dit några timmar senare i vilket fall som.
 
04:39 skrevs vi in på förlossningen.
Jag var då öppen 3-4 cm.
Efter undersökning så fick vi frukost.
Jag fick knappt i mej något, och kräktes.
 
 
06:30 la jag mej i en mjukare säng.
Där lyckades jag även sova några sekunder mellan värkarna.
 
Trött och sliten Lisa
 
 
07:30 var det skiftbyte.
Då fick jag även lämna den mjuka sängen.
Barnmorskan vi hade först kändes ganska virrig, så det gjorde absolut ingenting att det var ny personal.
Den nya barnmorskan tog hål på hinnorna så att vattnet gick.
Efter det var det vara att vänta på att jag skulle öppna mej mer.
Unden den tiden hade jag värkar var tredje- var fjärde minut.
Det sattes en skalpelektrod på Julius huvud, för att man skulle ha koll på hjärtslagen.
Jag hade väldigt ont av värkarna, så vi pratade lite om smärtlindring.
Jag ville verkligen undvika EDA, epidural.
Bm tjatade om lustgas, vilket jag inte var så sugen på att testa.
9:30 fick jag lustgasen ändå, för att testa.
Jag fick på lägsta, och andades i masken tre gånger, sen tog jag bort den.
Hade kräkts två gånger sen vi kom in, och visste att man kunde må illa av lustgas, och jag var inte alls sugen på att spy mer.
Dessutom var jag rädd för att inte ha kontroll.
Hört om flera som blev helt borta, och till och med fick dödsångest.
Nej, det ville jag vara utan.
09:38 fick jag kvaddlar i ryggen.
Sterilt vatten som sprutas in.
Gjorde lite ont just när det stack till, men sen var smärtan borta i ryggen.
Kände dock värkarna i magen ännu.
 
Kombinationen av två timmars sömn på natten, inte ätit något och den där jäkla smärtan från värkarna gjorde att jag var helt slut.
Jag svarade knappt på tilltal.
När jag svarade använde jag bara ett ord, orkade inte säga några meningar, om det inte var absolut nödvändigt.
Jag blundade mycket, för jag orkade inte hålla ögonen öppna.
Däremot så var jag långt ifrån att sova, för det gick verkligen inte med dom värkarna!
 
10:50 pratade vi med bm om mer smärtlindring.
Då var det verkligen jobbigt.
Jag stod inte ut!
Bm frågade om det kunde vara intressant med EDA.
Ehh...ja tack!
Jag hade nog kunnat ta vad som helst då.
Hon ringde narkosläkaren, och jag bara hoppades på att hon skulle komma dit fort.
Hade hört att sånt kunde ta lång tid.
Som tur var så var hon på plats fort.
Innan jag fick smärtlindringen skulle jag få information av läkaren, men min bm bablade på en massa.
Hade jag orkat hade jag nog bett henne vara tyst, så jag kunde få EDA så fort som möjligt.
När läkaren började prata om vad hon skulle göra, och vilka risker som fanns, så tänkte jag bara: Ja ja, ge mej nu!
Hon nämnde att man kunde bli förlamad.
Jag kunde inte brytt mej mindre just då!
Säger ganska mycket om hur jäkla ont jag hade.
Tydligen så fick jag en spruta i ryggen, men jag kan inte komma ihåg att det kändes nånting.
Det skulle kunna ta ett tag innan smärtlindringen hade effekt.
Men tack och lov så hjälpte det faktiskt direkt.
Redan värken efter så kändes det inte riktigt lika jävligt.
Och efter en kort stund var den smärtan borta.
Då kände jag bara ett ordentligt tryck neråt vid varje värk.
Inte så härligt det heller, men tusen gånger bättre!
Jag hade en slang in i ryggen, men jag fattade inte det då.
Det fick jag veta av Jacob två veckor senare.
Bra koll.
Jag fick värkstimulerande dropp pga att jag inte hade öppnat mej tillräckligt fort.
Lite osäker på när det kopplades in.
 
12:30 fick jag lunch, men tyvärr inget jag tyckte om.
Jag försökte trots det att äta, eftersom jag behövde få i mej något.
Men precis innan lunchen kom in så höjde dom mitt dropp.
Det gjorde att jag fick värkar varannan minut.
Värken höll i sej i ca en minut, och då hade jag en minut på mej att andas ut och även äta.
Inte lätt nej!
Så Jacob fick äta det mesta av min mat.
 
Mitt i en värk
 
Ca 13:40 hände något som jag först inte fattade vad det var.
Det var krystreflexen som satt igång.
Det började dra ihop sej för skiftbyte för personalen.
Min bm tyckte det var jättetråkigt att behöva lämna över i slutskedet.
Hon sa att bebisen snart skulle vara ute.
14:00 kom skift nummer tre för oss.
Står i min journal att jag fick krystvärkar 14:50, men då hade jag redan haft det ett bra tag.
Flera tider som inte riktigt stämmer i journalen...
Innan förlossningen hade jag funderat en del på förlossningsställningar.
Vid den här tiden var det inte mycket att fundera på.
Jag orkade inte mycket annat än att ligga ner på rygg kan jag säga.
Jag låg även på sida, vilket jag knappt kommer ihåg.
Jag hade så vansinnigt ont, och var så trött!
Jacob och undersköterskan fick lyfta mej i armarna när jag skulle flyttas högre upp på britsen.
Fanns inte en chans att jag hade orkat det själv!
Jag krystade och krystade, men det hände inte mycket.
Jag sa till dom att jag inte orkade längre.
Men jag orkade visst tyckte dom.
Det såg så bra ut.
Jag ville ge upp, men då undrade dom om jag ville känna på bebisens huvud.
Det ville jag, tänkte att det skulle ge mej den energin som behövdes.
Tyvärr så hjälpte inte det.
Jag fick sån panik till slut.
Smärtan var minst sagt för jävlig, och bebisen kom inte ut.
Jag tog i för kung och fosterland, och bebisen åkte ut lite, men åkte tillbaka lika mycket igen när värken var över.
Jag sa till dom igen att nu orkade jag verkligen inte mer.
Det gick bara inte.
Och då var jag ganska förtvivlad.
Men det gick visst sa dom, jag var ju så duktig.
Men han kommer ju aldrig ut, ni får plocka ut honom nu svarade jag då.
Jag skrek inte riktigt, men..halvskrek kanske.
Jag sa att dom fick ta ut honom med sugklocka, för jag orkade inte själv.
Nej det behövdes inte tyckte dom.
Kände mej mer och mer förtvivlad, eftersom jag inte fick nån hjälp.
Och jag kände att jag aldrig skulle få ut bebisen själv.
Under den här tiden hade dom höjt droppet flera gånger.
Jag fick mer och mer ont, men det gav ingenting.
Bebisen kom inte ut.
 
Till slut bestämdes det att en läkare skulle komma och lägga sugklocka.
Då hade jag till och med gapat om kejsarsnitt, trots att bebisen hade kommit så långt ner.
Jag kände väldigt mycket att ingen lyssnade på mej.
Läkaren sa nånting som gjorde mej frustrerad, men minns inte vad hon sa.
Jag tror att jag avbröt, och då sa hon att jag skulle lyssna på henne.
Då skrek jag förtvivlat att dom lyssnade ju inte på mej!
Kändes som att det inte alls hade spelat någon roll vad jag sagt den senaste timmen.
16:06 la dom äntligen sugklockan.
När jag låg där i min panik tänkte jag att han äntligen skulle komma ut, och trodde väl typ att dom skulle dra ut honom direkt.
Så var det ju inte riktigt.
Först skulle det inväntas en värk, och då skulle det krystas och dras lite grann.
Då blev paniken värre än värst, och jag hade så ont så jag visste inte hur jag skulle klara det.
Det blev fyra dragningar enligt min journal, men jag trodde att det var tre.
Fyra känns dock mer troligt, för det kändes som att det tog jättelång tid.
När sugklockan skulle läggas var dom tvungna att ta bort skalpelektroden från bebisens huvud.
Dom skulle istället hålla koll på hjärtslagen på min mage.
Hjärtslagen försvann, och ungefär samtidigt frågades det om nån hade kontaktat barnläkaren.
En skulle larma barnläkaren, och jag kände bara att nej, bebisen kommer aldrig ut.
Jag gav liksom upp då, och undrade vad som skulle hända.
I nästa sekund ser jag hur dom drar ut bebisen.
Trots att jag haft värkar sen 02:30 så blev jag chockad när han äntligen kom ut.
Han var helt vit på ryggen av fosterfett, och skrek som en griskulting.
Jag var så tacksam över att han skrek direkt.
Jag fick upp honom på bröstet, och all smärta var borta.
Barnmorskan frågade om jag fortfarande var arg på dom.
Nej svarade jag och började gråta.
Glädjetårar.
16:12 föddes våran Julius.
Det bästa som har hänt oss.
 
Moderkakan kom ut utan problem, och sen syddes jag några stygn.
Jag skämtade något om korsstygn, men det var ingen som ens smålog eller svarade på det.
Jag tänkte att dom kanske inte hade hört, så jag sa det en gång till.
Nej, fortfarande ingen reaktion.
Dom hade säkert hört det tusen gånger, och så var det väl kanske inte så roligt som jag trodde just då.
 
Rent "medicinskt" så gick förlossningen bra.
Men för mej kändes det som att det var det värsta jag nånsin varit med om, fram tills att Julius var ute.
Att krysta i över två timmar, det är fan inte mänskligt!
Och det är inte kul när man krystar och krystar utan att bebisen kommer ut.
Ett par dagar senare på bb pratade vi igenom förlossningen med barnmorskan.
Hon förklarade att min livmoder var trött, och att jag inte hade kunnat gjort det bättre på något sätt.
Vi frågade även om det som hände i slutet av förlossningen.
När hjärtljudet försvann, och barnläkaren skulle hämtas.
Vi upplevde det som lite dramatsiskt.
Men det hade det tydligen inte varit.
När sugklocka läggs ska det alltid finnas en barnläkare på plats, det var alltså inte så att han behövde tillkallas just då.
Och vad jag förstod det som så fanns han på plats där på avdelningen.
 
Nu har det gått drygt två månader sen förlossningen.
Det känns bra mycket bättre nu, än det gjorde för en månad sen.
Här kan ni läsa om mina tankar jag hade då.
 
Nästa förlossning tänker jag göra som flera andra jag läst om.
Typ tre krystvärkar och sen är bebisen ute.
Nej men jag har i alla fall funderat på vad jag kan göra annorlunda till nästa gång.
En sak är att helt klart ta smärtlindring mycket tidigare.
 
 
Första bilden på Julius
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej